LoveNote: Even Love Ain’t Forever

Du var min första pojkvän, du var mitt första allt. Jag växte upp med dig, de åren vi var tillsammans var de åren man utvecklades som mest. De åren var våra vänner singlar och gjorde allt men det berörde inte oss, vi tänkte på varandra. Vi inspirerade människor i vår omgivning, alla ville ha en pojkvän som dig och alla ville ha en flickvän som mig. Vi var som pricken över i:et.

Vad hände, kan man fråga sig efter allt vi gick igenom, efter all motstånd vi besegrade? Vi som skulle hålla för evigt, vi som hade framtidsplaner, drömmar, du som tatuerade min bokstav på din kropp, jo vi förändrades. Vi slutade kämpa. Jag började tro att jag kunde få bättre, att det fanns mer att se än vår lilla bubbla. Jag tog steget, steget vi många ggr försökte under vårt förhållande, jag gjorde slut. Nu snart två år senare, kan jag än idag säga att jag saknar dig. Jag ångrar beslutet jag tog och framförallt, jag känner fortfarande något för dig.

Nu går vi tillbaka till hela historien. Jag och du var väldigt olika, ingen kunde tro att det skulle bli vi. Jag var attityd bruden, du var playern som de flesta ville ha. Gemensamma vänner ledde till att vi visste om varann, du la till mig på facebook och skrev. Jag lekte kall men efter ha pratat i några veckor insåg jag att du inte är som alla ”påstod”. Jag gav dig en chans, du frågade mig om du kunde få kyssa mig när vi skulle ses och jag sa att det beror på plats och tidpunkt (lekte svår haha). Jag som hade en sträng pappa fick inte vara ute hur länge som helst, men lyckades få gå på en kompis fest där du var bjuden. Vi träffades där och klickade så bra, kände något jag aldrig känt förut. Vi var med varann hela kvällen och vid 01.00 tiden kysste du mig och jag som var rädd att du skulle lämna mig efteråt frågade om vi var tillsammans nu? Du skrattade och tog tag i min hand och du sa JA. Natten slutade med att vi lyssnade på låten som senare blev ”vår låt”. Dagen efter har du utan o fråga mig ändrat till ”ett förhållande” på facebook (det var inte hans grej men han gjorde det för mig). Jag ryste över hela kroppen, jag mådde så bra. Jag ändrade inte dock då ingen fick veta, pga min pappa.

Många började spekulera och förstå att det var jag och du, många ville få mig och må dåligt, ville få mig o tro att du skulle lämna mig men jag brydde mig inte. Allt jag brydde mig om var dina ord, de betydde allt. Efter vi blev tillsammans åkte jag till Kosovo på semester, du var kvar i Sverige, det kändes sådär att lämna dig för vi hade ju precis blivit tillsammans, det var spännande och nytt för mig, 4v gick och äntligen var jag i Sverige igen. När jag kom tillbaka var allt som vanligt och jag mådde bra med dig. Men en dag händer något som kändes över hela kroppen, jo polisen tog dig (han hade inte uppehållstillstånd men hade bott i Sverige i några år innan vi träffades). Jag försöker nå dig, din mobil var avstängd. Kompisarna du var med svarade inte mig. Jag blev allt mer orolig tills din kompis ville ses och berätta vad som hade hänt. Jag blev förkrossad, efter två dagar ringer du mig. Du säger att du är på sjukhuset, att de inte skickat tillbaka dig än för att din läkare inte gett tillstånd då din sjukdom skulle kollas upp först.

Det var så vi kom varandra nära, jag kom till dig varje dag efter skolan och fick ljuga massor där hemma för din skull. Du hatade sjukhus maten så jag gjorde pannkakor till dig och köpte nutella på vägen för att jag visste hur mycket du gillade det. En dag under den kvällen sa du att du älskade mig, att du aldrig kommer lämna mig oavsett vad som än händer. Mina tårar rann nedanför min kind, jag visste att snart var det dags, du skulle vara över 2600km ifrån mig. Veckorna gick och det var dags, jag var i skolan när jag fick ett sms om att du var på väg till Göteborg, att de skulle skicka tillbaka dig. Jag klarade inte av det, satt i flera timmar på skoltoaletten och grät. Jag mådde som värst, skolan började gå dåligt, jag blev deppig och orkade ingenting. Vi skrev varje dag men inte ofta, jag började bli osäker på dina känslor, du märkte det.

Du frågade mig en dag om du fick tatuera in min bokstav, jag sa nej det där är dumheter, du sa okej. Efter 1h skickar du ett mms på tatueringen du hade gjort, det kändes ofattbart. Du sa att du alltid kommer älska mig och om det krävs att bevisa det så kommer du göra allt. Du var verkligen det bästa som hade hänt mig, du gav mig hopp om allt i livet. Någon månad gick och jag får ett sms av din syster, att jag skulle möta upp henne (där vår mötesplats brukade vara).

Allt kändes skumt men på ett bra sätt då ser jag något konstigt, ditt nummer ringer mig. Jag svarar och medan jag går mot bänkarna ser jag en ficklampa lysa och du säger till mig -ser du blixten? Jag insåg då att det var du, du var i Sverige, du ville överraska mig. Jag sprang mot dig och kramade om dig med tårar och leende på läpparna. Jag hade inte mått så bra på länge, din famn var min värld. Du berättade för mig att hela den händelse fick dig o inse vilken tjej du skaffat dig, att jag bevisade för dig hur mycket jag var villig att göra för din skull, att oavsett distans så var det vi och ingen kunde komma mellan oss. Tiden gick, det var tufft för dig och din familj utan uppehållstillstånd.

Jag försökte alltid stötta er, jag försökte göra allt för er och jag vet att ni uppskattade det. Åt andra sidan började vi två bråka mycket, jag var svartsjuk. Jag kunde blir arg för ingenting, men du stod ut med mig ändå du försökte alltid bevisa att du endast var min. Dock gjorde du saker jag inte gillade ibland även om du visste det, och du började säga ifrån, du började lyssnade på dina vänner som sa att du ska sluta vara en toffel, att du ska visa att du är mannen. Det förstörde mycket, vi tog paus många ggr och försökte lista ut hur vi ska få saker att funka. Det slutade alltid upp med att vi inte klarade oss utan varandra. Sista tiden blev vi båda olika, jag orkade inte mer och inte du heller. Du gjorde saker jag inte tolererade och jag kände inte att jag ville kämpa för något som inte var värt det mer.

Jag kände att jag hade försökt med allt jag kunde och du också men vi passade helt enkelt inte ihop. Vi var alltid olika i överlag. Det började bli värre, det kunde gå dagar utan att vi hördes vid eller sågs. Jag flyttade, jag började studera, jag fick nytt umgänge, jag kände att livet var på topp. Du stod bara i vägen. Du började bli svartsjuk och trodde att jag var otrogen men i själva verket var jag bara trött på att försöka fixa något som redan var trasigt. Det var nytt för dig, jag var den som alltid skrev efter våra bråk, jag var den som gav mig efter vi tjafsade, jag var den som sprang efter dig när du ville göra slut och nu när jag äntligen inte orkade med det längre så kände du dig hotad. Dina anklagelser ledde till att jag började må dåligt och prestera dåligt i skolan vilket jag inte tänkte tillåta så jag tog steget. Jag gjorde slut men med tanke på att du skulle bevisa mig fel. Men nej, du sa -haha okej och hörde inte av dig på två veckor. Då hade jag redan kallnat som person och kände att om du verkligen ville festa bort tiden istället för att kämpa för mig så var du ingen jag någonsin ville ha tillbaka igen även ifall du bönade o bad.

Du kom tillbaka men jag var bestämd och ville inte ge din en sista chans. Du gav mig rosor, halsband, du grät, du satt på dina knän och ville ha tillbaka mig men jag sa nej för presenter och ord skulle inte få mig att ändra mig, dina handlingar hade redan visat allt veckorna innan du bestämde dig för att ta tag i det. Idag kan jag säga att jag ångrar mig, jag saknar dig, om jag kunde ta tillbaka tiden så hade jag verkligen gjort ett annat val. Jag vet, jag var svag för dig trots att jag är en stark individ så gjorde du mig svag. Antar att det är vad kärleken gör med en. Men det som gör mest ont är att om det vi hade ihop inte klarade sig, vad klarar sig då? Trodde kärleken var ett band som inte gick att bryta, men verkligheten är att livet bröt den. Jag är glad för din skull, ni har uppehållstillstånd nu. Allt verkar gå bra för dig och din familj, du har allt jag önskade och bad till Gud att du skulle få någon dag.

Jag är glad för er skull. Vi har talats vid, du har sagt att du fortfarande har känslor och jag har besvarat dem. Men pga tiden, pga familjens acceptens att vi inte är tillsammans längre kunde vi inte bara gå tillbaka till allt igen. Men nu vill jag gå tillbaka till allt igen, vill vara med dig, bryr mig inte om vad min familj säger, men hur? Du har ju en annan nu.

Skriven av: -K

loveof

City of Love, with no Love

IMG_0598

I’m going to tell you a little secret, it’s very corny and you may laugh but hey, love can be corny and life is about laughing.

I’ve never been in Paris, and I’ve always imagined myself going there with the love of my life. I’m going to visit the city of Love with the Love of my life. Men I’ve dated wanted to take me to Paris, but I’ve said no because deep down I knew they were not my true love. Despite everything I’ve been through with all the men I’ve ever dated, this is the one thing I want to keep. (also watching the sunset with my true love, because I’ve never done that).

But.


I’ve questioned myself recently and asked myself why I would have this stupid idea of mine. Paris has always been a city I’ve wanted to visit, since a very very young age, mostly because of Disneyland Paris, but also because I feel like have some kind of connection with that city. Now… why would I put myself in such a misery and wait for someone I could call the love of my life when I could go there by myself.

I think this note is to myself, I can’t just wait around for someone to take me to Paris, or someone to watch the sunset with. If I want to do these things, I have to get ready that maybe I won’t have the opportunity to share the feeling with someone, but maybe share that extraordinary feeling with myself. Maybe I have to be my own hero. I don’t know..

Le Love

/ Catwoman – eLLe

IMG_0596

Luft

Jag har jobbat i butik i många år, och jobbat inomhus, tja väl mestadels av mitt liv. Nummer ett som jag alltid haft nära mig förutom min telefon… har varit vatten. Det finns inget viktigare än vatten när man jobbar inomhus och alla andas. Luften försvinner och man vet liksom inte vart man ska ta vägen. Ni som jobbat i butik, ni vet väl känslan när det plötsligt börjar bli kvavt inomhus och hyn blir torr. Visste ni att om ni inte får tillräckligt med luft och vatten så börjar finnarna träda fram. Min hy blir torr, och ”äcklig” just på grund av luften. Ibland hjälper inte ens att dricka vatten, eftersom luften är så ”dammig” och dålig att det tränger sig igenom huden. Glöm inte; Viktigt att dricka mycket vatten varje dag. Hur mycket vatten dricker du? Är det tillräckligt?

Ibland hjälper inte ens det, ibland behöver man hjälp av någon professionell som löser luftfuktigheten inomhus. Någon som hjälper till och balanserar för allas bästa. Tycker företag och egentligen överallt borde ha ögonen öppna för att lösa detta problem. Det är ett stort problem vare sig man vill erkänna det eller inte, hehe.

Mitt tips från mig till de stora företagen är att kolla upp intab.se  YAS!

Skärmavbild 2016-04-28 kl. 20.08.13

LoveNote: Kämpa

hotlove

En dag kommer vi frivilligt sätta en punkt. Vi kommer inte undra, vi kommer inte vara arga och vi kommer sluta förvänta oss något mer. Inget frågetecken, utropstecken eller kommatecken. Bara en punkt som kommer säga mer än vad alla andra tecken någonsin gjort. Alla kapitel är skrivna, vissa är till och med rivna från vår bok och nu är den färdig att stängas. Varje historia har ett slut, och en dag kommer du känna att slutet är nära. Det kommer göra riktigt ont, det kommer värka i varje del av kroppen och du kommer sluta känna för någon annan. Ingen tröst eller handling kommer få en att bli frisk, inte än i alla fall. För man känner så jävla mycket. Det kommer ta tid att återhämta sig, men det är för det bästa. Det kommer kännas, säg mig, vad gör mer ont än hjärtesorg?

I mitt fall har det varit avslutat sen ett tag tillbaka, men vi pratade aldrig om att det faktiskt är över. Så länge man inte pratar om det så går det inte, det kommer då alltid finnas kvar. Man kommer alltid undra. Och när man pratar om det, ja då är det bekräftat. Så då står man plötsligt och rensar kläder och smycken som påminner om honom, klipper emellan bilder, rensar telefonlistan (trots att man kan numren utantill) och försöker få bort så mycket av honom som bara går. Men han försvinner inte. Han kommer aldrig försvinna.

Det är vid de här tillfällena när man försöker rensa bort honom som den här punkten syns. Man ser den inte men den känns mer än varje skott och slag. Det finns inget av förhållandet eller er två kvar, ni är förändrade personer med nya perspektiv på livet. Man blir inte den personen man var innan när man blev kär. Det kommer till och med ta tid att lära känna sitt nya jag. Ett krossat hjärta lämnar dig ensam, fördärvad, vriden och osäker. Det gör ont, smärtan är olidlig och man sågar hellre kroppsdel efter kroppsdel för att slippa känna smärtan. I alla fall innan man ska sova, för det är då verkligheten hinner ikapp en. Man blir tusen nyanser som bara syns när livet fallit på botten.

Punkten visar att inget kommer bli som man tänkt. Alla planer har raserats. Man kommer inte bo tillsammans, skaffa barn och spendera nyår tillsammans med kära vänner där man bjuder på den ljuva nyårskyssen. Det kommer vara en annan som kommer möta dina mjuka läppar. Ni kommer aldrig ha en son tillsammans som man skjutsar till matchen, som pratar om att han skäms om hur fotbollsintresserade ni faktiskt är. Ni kommer aldrig ha en dotter som kommer ha en jobbig tonår- där ni kämpar med och mot henne gemensamt. Du kommer aldrig be honom prata vett med henne om hur män ute på krogen är, och att han har koll på henne. Ni kommer aldrig döpa era barn. Det som var självklart då, är inte självklart nu. Allt har raserat. Planer, drömmar, förhoppningar, känslor.

När punkten sätts möts man halvvägs och lindrar in sig i löften om att man bara ska vara vänner, och att det inte kommer vara något som kommer störa er vänskap. För ni känner varandra in och ut. Man använder en klen röst och säger man att man alltid kommer respektera varandra. Med andra ord skriker man ut inombords att man alltid kommer älska den individen. Det är en självklarhet. Men man säger det inte. För bådas bästa. Man tittar varandra djupt in i ögonen och önskar varandra lycka till, försäkrar att den vet att han förtjänar den bästa och att felet inte är hans. Trots att man inte vill önska han lycka till utan dig. Man ber den hitta en annan kärlek som man våldsamt önskade att man själv kunde vara.

Sedan går man ut i varje uteservering och försöker hitta en som är lik honom på alla sätt. Men det går inte för han är perfekt. Ingen ser ut som han, ingen har samma doft och absolut inte hans personlighet. Det finns inte ens en människa som förstår dig på samma sätt. Inte ens din mamma, syster eller bästa vän. Han var allt. Han kunde med bara sina ord ta andan helt ur dig och ersätta den med vad man föreställer sig att kärlek doftar. Och det spelar ingen roll hur många ögon man får på sig, vilka komplimanger man får om dagen eller vem som försöker få din uppmärksamhet på alla möjliga sätt. Man vill inte sluta vara hjärtat för honom, inte när han är ditt. Man avslutar det, men är man någonsin redo att släppa taget helt?

Jag skrev denna text för ett halvår sen. Jag trodde det var över. Men något säger mig att det inte är avslutat. Jag är än idag, nästan ett år senare, en del av dig vare sig du vill eller inte. Jag kommer alltid vara det där kapitlet i ditt liv. Du kommer alltid vara en del av mitt. Du upptar många sidor av min bok. Inte så konstigt när jag vaknar och lägger mig med ditt namn. Vi har tagit bort varandra från sociala medier, lagt till varandra igen, sett varandra och även haft lite små tecken här och där. Jag har velat konfrontera dig. Har du glömt mig än? Jag vet att du inte har det, men jag vill att du ska inse.

Om du bara visste hur mycket jag kämpat för din skull. Jag har åkt 3 timmar till städer där det varit albanska fester bara för att se dig. Jag har för varje mil längtat efter att bara se dig stiga in i en festlokal. Jag har försökt att vara så fin för dig. Jag har försökt vara vackrast i världen. Du fattar inte hur glad jag blev när din syster (efter vi avslutat allt) beundrade mitt utseende och ville fixa ihop oss igen. Du anar inte hur mycket jag försökt. Jag har skrivit sms men inte vågat trycka på att skicka. Jag gjorde det en gång, men du svarade inte. Så elakt. Men jag vet att du inte visste vad du skulle svara.

Vi avslutade allt milt. Du sa att du inte var redo, men jag vet att du släppte taget om mig för din vän skrämde dig med tanken om att min mamma är psykiskt sjuk. Jag fattar inte riktigt hur ni resonerade kring det. Det roliga är att det är din vän som själv gett tecken på detta. Han var alltid så jävla avundsjuk. Han erkände inte ens att han raggat på mig innan och då, och bad dig kolla upp mig. Jag är så tacksam att du inte gjorde det. Du litade alltid på mig, något jag kommer respektera dig för förevigt. Men jag ångrar att jag inte sa till dig att kolla upp honom. Ändå när vi avslutat allt försöker han fixa ihop sig själv med min bästa vän, och för att komma nära henne avslöjar han dig. Fattar du hur besviken jag blev. Jag har velat berätta, men jag har inte velat förstöra för er två. Men tänk dig, det kostade oss vår kärlek. Jag kan fortfarande inte förstå hur du kunde låta det förstöra för oss. Vi var så bra tillsammans.

Sen dess har jag inte riktigt återhämtat mig. Jag jobbar hela tiden för att smita ifrån verkligheten. I 5 månader kunde jag inte se min mamma i ögonen. Inte för jag hatade henne. Utan det påminde mig om dig. Jag grät som en idiot, det ärrade mig totalt. Jag tänkte att om du, världens bästa människa, lämnade mig för henne… hur skulle inte något annan reagera? Idag kan jag vara med henne. Men varje gång tänker jag, tänk om hon var frisk? Då hade vi två varit med varandra idag. Eller tänk om din vän inte hade fyllt din hjärna med så taskiga kommentarer! För han brydde sig knappt om det, men var det avundsjukan som spelade roll?

Min mamma är den finaste i världen. Hennes psykiska sjukdom är bara trauma från kriget. Hon är förståndshandikappad. Jag hade förlåtit dig om hon var en hora, jag lovar dig jag hade förstått. Jag hade även förstått om hon hade haft ett dåligt rykte. Men vi är en bra familj. Du älskade oss. Du sa alltid att du älskade mitt sätt att vara för det reflekterade min familj. Du sa alltid att våra familjer skulle passa så bra ihop. Det är synd att jag aldrig hann träffa dem.

Jag har som sagt många gånger fått tecken ifrån dig, några jag inte riktigt förstått. Jag har velat ringa och bara få ett ordentligt avslut. Jag vill höra dig erkänna så jag kan hata dig. Eller inte hata. Utan i alla fall gå vidare. Jag vill berätta hur dålig vän du har. Jag vill berätta om min mamma. Jag vill berätta att du fortfarande är en del av mig. Men är det ens värt? Jag vet inte.

Skriven av: Mile 

Städmaskin

Jag vet inte om ni vet det här men när jag var 16 år gammal så var jag en städare på Trelleborgs biograf, det var mitt andra jobb och första riktiga. Jag älskar de gamla tiderna när jag jobbade där, tyckte det var jätte kul att vara själv i en biosal och arbeta. Det var ett mycket speciellt jobb, och jag verkligen älskade det jobbet, dessutom så fick jag titta på biofilmer helt gratis.

Jag tycker städning är kul, älskar att dammsuga och diska, ogillar att stryka kläder. Kan inte stryka kläder, haha!
I min värld finns det inget skönare än ett riktigt städat hem, rena lakan och en ny duschad Laura. Det är dessutom viktigt att ha ett rent hem, och vara fräsch.

Jag jobbar på en skola, och det är rent där men många gånger önskar jag att städpersonalen kunde få lite extra hjälp. Kommer väldigt bra överens med städpersonalen och jag önskar att de kunde ha en fin maskin som kunde underlätta deras jobb. Såg en hemsida som heter Qleeno där man kunde få hjälp av en dammsugare slash maskin som kommer åt på de ställen som är år svårare att komma åt, men även hålla det renare.

qqlen

Bild tagen av Qleeno

Värna miljön

Ända sen jag var ung och började slänga sopor har jag alltid tyckt det är viktigt att sortera. Jag var en av de första i min trapp som sorterade och t o m lärde vuxna på min trapp när jag var liten om hur viktigt det är att sortera, haha! Miljön är väldigt viktig för mig och jag har alltid varit mån om den, tycker det är viktigt att vi ska ta hand om det lilla vi har kvar på denna jord. Det är många som säger ”Ja men, det hjälper inte om jag bryr mig, vi alla måste tillsammans.” Stopp och belägg säger jag; Det är viktigt att ta hand om vår natur, och att sortera är definitivt viktigt.

Hos mina föräldrar och min syster har de matavfall, men inte hos mig. Jag kokar lite, japp det gör jag. Och varje gång jag ska skala potatis, eller annat så blir jag irriterad inombords att jag ska behöva slänga det i samma avfallspåse.
Hamnade på en hemsida som jag tycker att alla föreningar bör ta del av, tavab heter de. En hemsida som hjälper företag/föreningar att ta hand om naturen bättre. Tycker det borde finnas fler sidor som dessa.

Värna miljön mina vänner, det är viktigt! Sortera rätt, och ta hand om naturen.

värnamiljlnsBild tagen av Tavab

Golv

Vet ni vad jag behöver göra? Byta golv i hallen och köket! För några månader sedan hade jag vaktmästaren i min byggnad över och vi diskuterade golv. Vi kom överens men japp, jag väntar fortfarande på mitt fina golv.

Det här är jätte jobbigt! Känner inte att mitt golv är lika snygg som resten av lägenheten, jag känner t o m att lägenheten blir fulare med mina golv. Vem här är inte nöjd med deras golv där hemma?
Min drömlägenhet är som en Manhattan rooftop känsla, stora fönster, öppen golv och tegelstenar lite här och där, en röd persisk matta, udda möbler and voilá!

Jag vet att betong använder man ute, men det hade varit kul om någon del i hemmet hade varit batong golv, tror det hade sett mycket coolt ut. Såg en sida då de gör indrustrigolv, vet inte riktigt om de skulle utföra sånt i ett hem, men det hade varit riktigt coolt. Right?

Det är viktigt med golv, för det måste se snyggt ut, fräscht och det ska passa in i miljön man är ute efter. Tycker inte ni det?! Jag vet inte vad de gjorde på 70 talet, men de fula golven de la, passar inte in idag.. haha!

golvBild tagen av: Cff Industrigolv 

Vi drar till fjällen, fest hela kvällen

En gång för många år sedan bodde jag i Säter. För er som inte vet vart Säter ligger så kan jag berätta för er att det ligger uppe i Dalarna. Dalarna under vintern är väldigt snöigt, och mysigt. Sälen ligger uppe i Dalarna och låt mig säga det här; under mina år när jag bodde i Dalarna, har jag aldrig varit i Sälen. VAAA? Tänker du kanske, japp säger jag. Jag har haft möjligheterna att åka skidor, men nä tog aldrig den chansen. Ångrar jag det? Ah, jag var så ung så jag levde alldeles för mycket YOLO.

Idag är jag gammal dock, ok jag är äldre. Är inte riktigt gammal ännu. Anyway, har nu sedan ett bra tag tillbaka velat åka skidor och bo på ett mysigt hotell någonstans (plus besöka Säter igen) Har haft en craving att åka till Dalarna och se där jag bott en gång i tiden. Det hade varit stört skönt.

Såg på en hemsidan som heter StorSätra att det är ett jätte mysigt hotell för de som kan leva det goda livet. Dit vill jag. Jag vill till fjällen med Markoolio, haha! Nä men seriöst nu, jag vill åka skidor och vill bo på ett jätte mysigt hotell… med min pojkvän som ännu inte existerar.

hotellet
Bild tagen av StorSätra

Att kunna kommunicera rätt

När jag studerade Media & Kommunikation på Jönköping Universitet så lärde vi oss en hel del om marketing, och självklart kommunikation. Hur man ska förmedla och nå ut de man vill nå ut. Hur ska man på allra bästa sätt kunna nå ut? Det var den viktiga frågan, men en ännu viktigare fråga var; Vad är det som gör att vi vill ha det vi vill?
Det är som om samhället sig själv spökar och säger saker ”Du ska börja tycka om färgen brunt nu, för det passar perfekt till..” Next thing we know så bär de flesta färgen brunt, och trenden är ute.
Vi lever i ett samhälle som lyssnar på oss och ser vad det är vi vill, och på det så är de kreativa nog att skapa den produkten vi vill. På så sätt så blir det ”hur visste de att det var detta vi ville ha.” Tricky va? hehe.

Anyway, jag hittade en hemsida OP Communication som verkade vara en sådan sida som faktiskt lyssnar på det du vill ha, och hjälper dig att nå de du vill. Det krävs skicklighet och kunna ha ett öga för detalj för att hjälpa företag där ute som är lost och behöver all hjälp de behöver. Det är viktigt, så som OP ser ut att vara, att lyssna och ge det kunden vill.

opsBild tagen av: OP Communication

When our timing is synced

I read this chronicle by Paul Hudson, a great writer if you ask me. He had me thinking about love, and the timing that comes with it. When I look back I remember the great lovers of my life, the fun exciting time one could have. A lot of worrying ”Will he or will he not write back” ”Does he like me?” I remember thinking back in my early twenties how difficult it was, and how not interested I was plenty of times. How wrong a lot of guys approached, and how much more wrong guys approaches now days. If the generations only get worse, how will the approaching look in the future?

All though it was easier in my early twenties, it was always the wrong timing, either for them, or for me. I also remember how I flirted and approached, I sure was a rebel. That was then, and this is now; I hardly find any interest.

When I look back, I see how the timing, and how everything makes sense. I understand why I cried and why I was mad because when I thought I couldn’t make one single guy stay with me, I understand the heartache I had to suffer with, I see it all clear, I see it because today it all makes sense. I cried because an ex boyfriend cheated on me, and if he never cheated I would probably end up with him. He was my first love and I always thought I was going to end up with him. Because he cheated, I moved on and opened my eyes for someone else.

I remember when I wanted to wait to go out with this guy because I wasn’t sure. I waited that long that he ended up in a relationship with some other girl. Today, I think he’s happy, because that was his timing and he wanted to find someone, I was not sure, We weren’t on the same spot in life. Wonder if they’re still together? It’s interesting how things turn out to be, I waited to go out with that guy because I had another guy in my mind that I went out with. It all turned out after a few dates that I wasn’t that interested in him after all, which lead me back to the open again.

Maybe the guys that I were with where the love of my aura and not life, maybe that’s why it was the wrong timing and yet some say ”I found the love of my life at the wrong time”. Maybe they were the it for the moment that I needed, and maybe, just maybe they were the love of my aura because without them I will never find my true love.

Sometimes when things doesn’t work out, we simply must let that be, and listen to our gut. It’s not often I hear people listen to their gut, the real truth and not the ”I don’t wanna end up alone” voice.

None of these guys are the one for me, and I don’t know where the love of my life is. Maybe he’s in a relationship for the moment, well God knows where he is and what he’s doing. All I know is that when my timing is right together synced with the love of my life’s timing, when the choices we make for ourselves sync to the future that will lead us to being… us. When my steps I take lead me to the love of my life. He will be in front me, and we will be ready.  And all the questions that I had will be answered, right there, in front of me.

loveof